Förbannat älskade, sprugna ur samma källa men olika generationer.
Stor och liten, eller liten och stor?
Att älska någon innebär att man lämnar ut sig själv fullständigt, eller rättare sagt att när man älskar någon så måste man våga lämna ut sig själv och verkligen känna efter. Ibland gör det då förbannat ont men det hör liksom till.
Att våga verkligen älska ger mig ibland känslan att vara helt utlämnad och fotlös och jag faller så djupt, speciellt när det gäller dessa två personer. Antagligen är det för att de känner mig utan och innan, vi ryker ihop då och då så det visslar om öronen på oss, ingen ger sig för vi är lika envisa alla tre, sprugna ur samma källa fast i olika generationer. Ibland förbannar jag att jag våga verkligen älska, men jag är så tacksam ändå att jag vågar för jag KÄNNER ju och det är det jag vill att mitt liv ska gå ut på, att VÅGA känna, att våga ÄLSKA för det berikar mitt liv så oerhört.
Så jag säger till er två:
Lotta, systra mi, som har funnits med mig hela mitt liv i vått och torrt:
Jag älskar dig! Alltid... håll en hand över min son.
Kristian, min fantastiske son: Jag älskar dig för den du är och allt du vågar göra fast du nu faktiskt står ganska ensam på jorden där i Skåne, mamma och syskon långt borta och din pappa i himlen. Jag vet att du är stark.
Kram Till er båda.
Tack för att ni är så knäppa...
Therese
Ska försöka att vaka över sonen din, fast jag är halvmetern kortare :-).
Kan bara säga detsamma till dej. Älskar dej oavsett. Och ibland gör det ont, men vi vet att vi har varandra när vi behöver. Det finns inga långa avstånd då.
Älskar dej, saknar dej.
/Lilla storasysteryster